Förut så kunde jag stänga av mina känslor när och var som helst men nu kan jag inte det längre. Det är hiskeligt jobbigt, jag vill kunna stänga av och känna ingenting för ingenting måste vara bättre än det här.
Det var mycket enklare i typ ettan när jag inte trodde på någonting mer än lust och framför allt inte trodde på kärlek... Det kanske är jag som har vuxit upp och släppt in saker eller tvärsom, "vuxit ner".
Jag vill vara the bigger person men jag kan inte, men gud vad jag önskar att jag kunde. Det skulle vara så mycket lättare. Det känns som jag har varit blind som inte såg det komma. Men jobbigast av allt är att det nu har gått, ja vad är det , tre veckor och jag fortfarande ältar..
Nu vill jag bara bli riktigt glad igen, och kanske kär. Åh hör hur jag låter, det är kärlek som har förstört mig men ändå är det de som jag vill ha. Snacka om att vara dubbelsidig..
Är det jakten på lycka som väntar?