Klockan är 04:19. Jag är inte det minsta trött. Sedan nyår så har min dygnsrytm varit helt upp och ner. Efter flertalet försök till att ställa tillbaka dygnet utan vidare framgång känner jag mig matt. Jag vet inte riktigt vad det är som gör att det är så svårt för mig att komma tillbaka till en normal dygnsrytm. Jag är kanske inte tillräckligt bestämd eller målmedveten.
Den stora nackdelen med att vara klarvaken såhär mitt i natten är att det känns så fruktansvärt ensamt. Särskilt när Erik är bortrest. Nätterna ger mig så mycket tid till att tänka över saker och just nu driver alla tankar mig mot en tomhet. En tomhet som jag inte kan sätta fingret på. Det är som att någonting saknas i mitt liv.
Jag tänker på hur längesen det var som jag tog en fika med en kompis, hur längesen jag hade något ordentligt socialt umgänge överhuvudtaget. Under den nyss avslutade hösten så har jag tillbringat min tid ganska mycket ensam. Jag har inte haft orken till att höra av mig till någon vän eller bekant för att träffas och bara umgås. Det som känns jobbigast är att ingen heller har hört av sig till mig.
Det får mig att jämföra mig med min egen mor. Hon har inte så många vänner eller bekanta för att hon i många lägen inte har orkat att umgås med någon, och det har varit så av många olika anledning.
Hela min uppväxt så har jag kämpat och strävat efter att inte bli som mamma, jag skulle aldrig låsa in mig i en bubbla. Idag så tror jag att det är ett släktdrag, något genetiskt som jag inte kan undvika.
En av anledningarna till att jag inte kontaktar folk är för att jag är så fruktansvärt trött hela tiden. När jag kommer hem från skolan så vill jag sova, när jag har ätit middag så vill jag sova, när jag har duschat så vill jag sova. Jag är alltid trött. En annan anledning är för att jag är rädd. Jag är rädd för att exponera mig själv för situationer som kan ha en oväntad utkomst. Jag tror väldigt ofta att andra människor ska tycka att jag är dryg om jag frågar om vi ska ta en fika någon dag. Eller ta några öl på en fredag. Det värsta som kan hända är att jag får ett nej, svårare än så är det inte men ändå tar det emot så fruktansvärt.
Allt detta ger mig en otrolig hemlängtan och nostalgiska känslor om minnen från mina tonår då det alltid var folk omkring mig hela tiden.
Nu i månadsskiftet så ska jag och Erik flytta ihop. Jag hoppas så innerligt att jag då inte kommer känna en tomhet längre, att det är lösningen på problemet. Tanken av att det inte skulle bli bättre gör mig orolig. Mycket orolig.